1:17:07
Det är alltid svårt att hålla sina
fördomar borta från sånt här.
1:17:12
Fördomar kommer i vägen för sanningen.
1:17:18
Jag vet inte riktigt vad sanningen är här.
1:17:20
Jag antar att vi aldrig får veta det.
1:17:24
Nio av oss verkar nu
anse att den åklagade är oskyldig.
1:17:28
Men vi rör oss bara med sannolikheter.
Vi kanske har fel.
1:17:33
Vi kanske försöker att fria
en skyldig man. Jag vet inte.
1:17:36
lngen kan veta. Men vi har rimligt tvivel.
1:17:41
Och det är något som är
mycket värdefullt i vår system.
1:17:45
lngen jury kan fälla
någon om den inte är säker.
1:17:50
Vi nio kan inte förstå varför
ni tre fortfarande är så säkra.
1:17:56
- Ni kanske kan förklara.
- Jag ska försöka.
1:17:59
Ni har tagit upp några bra saker, men
jag tror fortfarande att pojken är skyldig.
1:18:03
Jag har två anledningar: För det första:
vittnesmålet från kvinnan mittöver gatan,
1:18:07
som såg mordet begås.
1:18:10
Det är det viktigaste vittnesmålet.
1:18:13
För det andra: det att hon sa att
hon såg hur pojken satte in kniven
1:18:15
genom att lyfta armen över huvudet
1:18:19
och driva in den i sin fars bröst.
1:18:21
- Hon såg honom göra det. På fel sätt.
- Det stämmer.
1:18:26
Låt oss tala om den där
kvinnan ett ögonblick.
1:18:28
Hon sa att hon gick och lade
sig omkring elva den kvällen.
1:18:31
Sängen står intill
fönstret och hon kunde ligga
1:18:34
och se direkt in i
pojkens rum mittöver gatan.
1:18:39
Hon vred och vände
på sig i över en timme.
1:18:41
Till slut vände hon sig mot fönstret
omkring tio minuter över tolv,
1:18:45
när hon såg ut, såg hon mordet genom
fönstret på ett högbanetåg som gick förbi.
1:18:50
Hon sa att lampan släcktes efter mordet,
1:18:53
men att hon såg pojken tydligt
när han stack ihjäl sin far.
1:18:58
Som jag ser det är det
ett orubbligt vittnesmål.