:44:03
Hon som log sitt ljuva eviga leende
med evigt öppen famn.
:44:09
Till slut slocknade strålkastarna, men
David kunde se henne i dagsljuset-
:44:15
-och fortsatte tala till henne.
:44:18
Han bönföll henne tills alla
havsanemoner hade dött.
:44:22
Medan havet frös och isen omslöt
både amfibiekoptern och den blå fen-
:44:28
-så att han fortfarande kunde
urskilja henne: En blå vålnad i isen.
:44:34
Ständigt där, ständigt leende,
med ständigt öppen famn.
:44:41
Med tiden slutade han röra sig,
men hans ögon förblev öppna-
:44:47
-och tittade stint framför sig
varenda mörk natt.
:44:52
Och nästa dag...
:44:55
...och nästa dag...
:44:58
Så förflöt sedan tvåtusen år.