:14:01
Berätta för oss, Eve.
:14:05
- Om jag bara visste hur.
- Försök.
:14:09
Jo...
:14:29
Det började med pjäsen före denna.
:14:32
- Minnet.
- Minnet.
:14:35
- Såg du den här i New York?
- San Francisco.
:14:38
Det var sista veckan. Jag gick en kväll.
:14:41
Den viktigaste kvällen i mitt liv... tills nu.
:14:44
Jag gick nästa kväll och nästa och nästa.
:14:48
Varje föreställning.
:14:50
Sen, när pjäsen flyttade österut,
flyttade jag österut.
:14:54
- Eve, kan du börja från början?
- Det kan inte intressera er.
:14:59
Snälla.
:15:02
Jag antar att det började hemma.
I Wisconsin, alltså.
:15:06
Det var bara mamma, pappa och jag.
:15:08
Jag hade inga syskon.
Jag lekte mycket låtsatslekar som barn.
:15:12
Spelade upp en massa scener.
Vad de var är oviktigt.
:15:16
Hur som helst, att agera och
låtsas tog över mitt liv allt mer.
:15:22
Till slut blandade jag
ihop fantasi och verklighet.
:15:25
Utom att fantasin
verkade mer verklig för mig...
:15:29
- Jag pratar mycket strunt, eller hur?
- Inte alls.
:15:34
Lantbrukarna var fattiga då.
Det var vad pappa var, en lantbrukare.
:15:39
Jag var tvungen att hjälpa till.
:15:41
Så jag slutade skolan, åkte till stan,
blev sekreterare... på ett bryggeri.
:15:48
När man är sekreterare på ett bryggeri
är det svårt att inbilla sig något annat.
:15:53
Allt är öl.
:15:56
Det var tråkigt, men det hjälpte de därhemma.