:11:00
Alla räddningsfarkoster
återvände till stationen
:11:02
utom helikoptern
som flögs av Burton.
:11:07
Han kom tillbaka
först efter mörkrets inbrott.
:11:11
Han försvann omedelbart till sin hytt,
uppenbarligen i ett chocktillstånd.
:11:18
Det var så ovanligt
för att vara en människa
:11:24
som flugit i 11 år.
:11:25
Han hämtade sig efter några dagar,
men han lämnade aldrig stationen.
:11:30
Och han vägrade närma sig
fönstret med utsikt över havet.
:11:34
Under tiden han fick vård på en sjukhusklinik
ville han göra ett officiellt uttalande
:11:38
av stor vikt,
:11:41
som han kände kunde avgöra
hela Solaris-projektets framtid.
:11:44
Nåväl, låt oss höra hans berättelse.
:11:50
Nu är det dags
att låta Burton tala.
:12:04
Första gången jag sjönk
under 300 meter,
:12:07
Hade jag problem med att hålla höjden
:12:10
för att det hade börjat blåsa upp.
:12:15
Alla krafter gick åt
till att styra skeppet.
:12:19
Jag såg inte vad som hände där utanför.
:12:23
Följden blev, att jag kom in i dimbanken.
:12:26
Vad det en vanlig dimma?
:12:28
Den liknade ingenting jag sett förut.
:12:31
Den verkande trögflytande,
en klibbig massa.
:12:36
Alla fönster blev övertäckta.
:12:39
på grund av friktionen mot dimman
började jag förlora höjd.
:12:46
Åt hållet jag förmodade att solen befann sig
glödde dimman som eld.
:12:53
En halv timme senare, kom jag ut
i ett stort öppet rum.
:12:57
Området var cirkelformat,
några få hundra meter i diameter.