1:16:00
Så vi bestämde oss för att börja
jobba med det vi hade.
1:16:06
Juan de Marcos hjälpte oss och snart
hade vi studion full med folk som -
1:16:12
- Compay Segundo, Eliades Ochoa,
lbrahim Ferrer, Amadito Valdes -
1:16:18
- Pio Leyva, Puntilla, Rubén, Cachao.
Barbarito, som spelar laúd -
1:16:25
-är samme man som spelar på bandet
jag haft i alla år -
1:16:28
-och som förde mig hit första gången.
1:16:31
Det här var människor vars skivor jag
lyssnat på genom åren, utan att ha-
1:16:35
- en aning om ifall de levde eller
var döda.
1:16:36
Rubén Gonzales hade inte ens haft ett
piano på 10 år! lnte spelat en ton.
1:16:41
Det sades att han hade reumatism,
inte kunde, men det var helt fel.
1:16:45
Det är ett exempel på den tur man
måste ha.
1:16:49
Dels att så många av dem lever, men
också att de fortfarande vill spela.
1:16:57
Så oerhört generösa och givmilda
med sina talanger.
1:17:03
En fantastisk erfarenhet som jag kan
påstå att jag har väntat på -
1:17:10
- i hela mitt liv. Något unikt.
1:17:13
Som jag sade till Joachim; Något som
man bara upplever en gång i livet.
1:17:21
På flyget hem till L.A. slog det mig
att det vore fantastiskt att samla-
1:17:27
- alla i en show någonstans. Men vid
det laget hade skivan blivit så-
1:17:30
- populär att alla hade fullt upp.
Enda chansen var Amsterdam.
1:17:41
Alla vet ju att Carnegie Hall är ett
måste och Kubanerna frågade jämt.
1:17:46
"När skall vi åka till New York? När
skall vi få spela på Carnegie Hall?"
1:17:49
Jag trodde faktiskt aldrig att det
skulle gå, men många jobbade hårt-
1:17:57
- och den 1:a Juli var vi där.