1:25:00
Efter ett par veckor var det bara
femtio kvar, alla barn.
1:25:04
Plötsligt slutade de komma.
1:25:07
Så en dag dök en man upp.
Han var inte nån vakt.
1:25:13
Han var klädd i sandfärgad kostym,
helt fläckfri...
1:25:18
Han höll en svart näsduk vid näsan.
Vi luktade inte så gott.
1:25:24
En efter en tog han oss i armen
och skrev ner våra nummer.
1:25:30
Vi skulle bli uppropade och
få återförenas med våra föräldrar.
1:25:37
Sen gick han och kom aldrig tillbaka.
1:25:40
Men vakterna kom igen. De radade
upp oss och skrek ett nummer.
1:25:44
Jag såg på min arm. Det var inte jag.
Det var en av de andra.
1:25:49
När han gick ut genom dörren
såg han på oss allihop-
1:25:55
- överlycklig över att ha vunnit.
Och så försvann han.
1:26:00
Och så vidare, varje dag ett
nytt nummer eller två... eller inget.
1:26:06
Ibland stod de bara och tittade på oss
och gick sen.
1:26:11
På slutet var det bara Daniel och jag.
Under fyra dagar var vi ensamma.
1:26:17
Och vi pratade, vi pratade mycket.
Daniel kunde så många saker.
1:26:22
Daniel brukade hjälpa sin pappa
i urmakeriet.
1:26:26
Om man stirrar på
en minutvisare riktigt intensivt-
1:26:31
- så ser man den röra på sig.
1:26:35
Det där är ett foto av Helena,
hans syster.
1:26:39
Daniel visste det inte var föräldrar
som skulle vänta på oss där utanför.
1:26:46
Dagen dörren öppnades igen
tog jag min väns hand-
1:26:49
- och jag... slöt ögonen och önskade
att det inte skulle vara mitt nummer.
1:26:57
När Daniel släppt min hand fortsatte
jag blunda för att inte se på honom.