1:11:01
Dom hade försvunnit.
1:11:07
Hör du?
1:11:08
Hon visste inte han hade flickvän,
men hon ville inte veta.
1:11:14
Plötsligt, visste jag vad jag måste göra.
1:11:18
Till sist bad jag honom gå tillbaks
till sin gamla flickvän.
1:11:22
Hon ringde hela tiden,
bad honom, bönade.
1:11:25
- Hon var desperat.
- Joyce?
1:11:29
- Hur visste du va hon hette?
- Du nämnde det.
1:11:31
- Du gjorde.
- Hon gjorde,
1:11:33
Gjorde jag?
1:11:35
Ja, Joyce,
1:11:38
Han gick bara tillbaks på grund av medlidande.
1:11:45
Barb hade rätt.
1:11:46
Så snart Joyce fattade att han ljög för
henne om Lulu. . .
1:11:49
. . skulle hon aldrig förlåta honom.
1:11:52
Som var, efter allt,
det jag ville.
1:11:56
Så varför kände jag mig så dålig?
1:12:06
- Jag borde inte visat det där.
- Nej, jag uppskattar det, verkligen.
1:12:10
Det är bara så synd, du vet.
1:12:12
Jag ringde säkert ett par gånger
när han var med henne.
1:12:16
Men jag var upprörd. Jag skulle inte kalla det
vara hysterisk eller patetisk.
1:12:21
Men för att hon ska veta. . .
1:12:23
. . .att jag använde medel
som han berättat för henne.
1:12:33
Joyce, jag är ledsen.
1:12:38
Jag är så ledsen.
1:12:41
- Han är inne där.
- Var?
1:12:51
Det är så dumt.
1:12:55
Ja.
1:12:57
Vi stod där. . .
1:12:59
. . .båda kära i samme man.