1:10:02
-Vad tror du, Miss?
-Jag tror inte.
1:10:06
Jag vet.
1:10:08
Det är han! Det är Scott.
1:10:13
-Har du en cigarett?
-Jag har slutat.
1:10:17
Jag kan inte fatta att
han är verklig.
1:10:19
-Jag trodde jag skulle bli galen.
-Tro mig, det är han.
1:10:22
Frågan är, vad ska vi göra?
1:10:30
Du måste ha dött när du
såg honom första gången.
1:10:33
Jag kunde inte tro mina ögon.
Men sedan kunde jag det.
1:10:37
Det är en sådan knäpp känsla
att ha honom på mitt kontor.
1:10:49
Hur kom du på det, Miss?
1:10:51
En tillfällighet. Ödet.
1:10:55
Du svarade inte på kontoret-
1:10:58
-så jag ringde hem till dig
och han svarade.
1:11:01
Visste du det på en gång?
1:11:03
Det var rösten.
Men det var mer än det.
1:11:06
Det var orden han använde.
Det var känslan ha gav mig.
1:11:10
Det kändes som honom.
1:11:11
Vi pratade en halvtimme
innan jag frågade vad han hette.
1:11:15
-En halvtimme?
-Jag tvingade honom till det tre gånger.
1:11:18
Han fick även stava till det.
Han måste ha trott att jag var galen.
1:11:22
Hur var det?
Hur fick han dig att känna?
1:11:28
Som jag. Som mitt riktiga jag.
1:11:31
-Ja.
-Den jag hade glömt bort.
1:11:34
Inte den som kör barnen till
skolan i den jävla bilen.
1:11:37
Någon annan.
1:11:39
Flickan.
1:11:42
Precis så.
1:11:45
Jag tittade mig i spegeln, och för
gången på, jag vet inte hur länge-
1:11:48
-såg jag någon som jag
kände igen.
1:11:51
Det var jag.
Det var mitt ansikte-
1:11:53
-inte ett ansikte av någons
mamma.
1:11:56
Så jag försökte att få dig
att säga som det var-
1:11:59
-vilket du inte gjorde.