:03:05
Upp till Clarabelle, som väntade
varje dag för att följa mig hem.
:03:13
Clarabelle var vårt hembiträde.
:03:15
Hon var också envis och stred mot
pappas beslut med näbbar och klor.
:03:20
Hur arg han än blev. Hon sa-
:03:23
- att hennes lille pojke
var för känslig för gruvan-
:03:27
- och för klen med sina magra armar.
:03:34
Han hade fantasi-
:03:36
- och en dag skulle han få idéer
som skulle rädda världen.
:03:41
Det tvivlade hon inte alls på.
:03:45
Dicky...
:03:47
Kom nu.
:03:50
Med det geväret skjuter han
på ett par kalsonger.
:03:57
Han trodde att han fick tio poäng.
:04:06
Hej där...?
:04:08
Dick.
:04:10
Richard.
:04:11
- Hej. Hur står det till i dag?
- Kan jag få två chokladmunkar?
:04:17
Vi köpte en chokladmuffins
varje morgon hos Salomons...
:04:20
"För dem gillar du ju bäst, Dicky",
som Clarabelle alltid sa.
:04:25
Tant Mabels speciella
chokladmuffins. Jag är galen i dem!
:04:30
Det gjorde sheriff Krugsby också.
:04:34
- Adjö, sheriffen.
- Adjö, Clarabelle.
:04:41
Howard, jag måste ha en påse
till min morgonklubba.
:04:48
Pappa gav upp efter en vecka. Vi
vann slaget och jag slapp gruvan.
:04:54
Men innan du blir otålig för att
jag bara pratar om Clarabelle...
:04:58
Det är för att hon är skälet
till att vi träffades, Wendy.