:07:10
Jag träffade Pyle där man träffas. På hotell Continental...
:07:15
...och där, varje morgon kl 11. Jag är engelsman.
:07:19
Jag har vanor. Jag dricker te
:07:21
Jag är reporter, så jag lyssnar
:07:24
Jag har en hyresgäst. Jag tycker om att se på henne
och hennes vännina när de kommer
:07:30
Och där satt Alden Pyle
:07:32
Ett ansikte utan historia, utan problem,
ett ansikte vi alla haft
:07:37
Hej, jag heter Alden Pyle.
-Jag heter Thomas Fowler
:07:39
Från London Times?
-Du har gjort din läxa
:07:42
Jag har läst dina artiklar
:07:44
Får jag slå mig ner?
-Varsågod
:07:47
Och vad har fört er till Saigon herr Pyle?
:07:50
Jag är med återuppbyggnadsenheten,
på medicinsidan
:07:53
Med specialitet på bakteriella
sjukdomar, de är väldigt vanliga här
:07:56
Och lätta att bota
:07:58
Jag bara titta en för en kopp te på vägen till kontoret
:08:05
Det är verkligen tur att jag mötte
en sån berömd person här
:08:08
Inte numer
:08:12
Jag kallar mig inte korrespondent utan bara reporter
:08:17
Jag ger inte min åsikt, jag agerar
inte och jag involverar mig inte
:08:21
Jag rapporterar bara vad jag ser
:08:23
Men du måste ha en åsikt
:08:24
Även en åsikt slår tillbaka
:08:29
Jag skulle bli...
-Pyle hungrade efter
allt jag kunde berätta om Vietnam
:08:32
eller dess strid för oberoende
:08:33
Varför förlorade fransmännen kriget?
:08:35
Och varför vann kommunisterna?
:08:39
Då såg han Phuong
:08:44
Jag skulle fatta , att hjälpa det här
landet, att hjälpa en kvinna
:08:47
skulle vara samma sak för Pyle
:08:52
Vad som kunde göras vad som borde göras
:08:55
vad han tänkt, vad han läst
:08:58
Han fick mig att komma ihåg att en gång
hade jag velat förändra