:52:01
Jag kan argumentera...
jag kan skrika.
:52:07
Jag hatar den här situationen.
Jag hatar att vara arbetslös.
:52:11
Jag ser inte vitsen med att-
:52:12
-vi ska få varandra att känna det
värre än det redan gör.
:52:22
Sarah.
:52:23
Titta på det här rummet,
det är en enda röra.
:52:26
Vi ska ordna upp det.
Allt ska falla på plats.
:52:30
Det finns en chans. Jag har ett
möte med en kille-
:52:33
-som har en lovande framtid-
:52:34
-och jag ska försöka få till ett
möte med honom.
:52:39
Vi ska ordna upp det här.
:52:44
Han väntar på att du ska läsa
för honom.
:52:53
Okej.
:53:11
Tack.
:53:12
Jag förstår...
:53:14
Michael...
Michael, det är skitsnack.
:53:18
UNHCR skickar mer hjälp till Honduras
än något annat FN-kontor.
:53:21
Fastän jag pratar...
:53:23
De flesta människor vet inte
ens var Honduras ligger.
:53:25
Öst och västberlinare, det kvittar,
river ner-
:53:27
-den största symbolen för
den kommunistiska förtrycket.
:53:28
Nej.
:53:29
Norr om Panama i Karibien.
:53:33
Men du måste upprepa det för dig själv
för att tro på det.
:53:35
Äntligen rivs Berlinmuren.
:53:37
Och den känslan av hopp
som man får här...
:53:39
Just därför behöver jag hjälp.
:53:41
Den 9 November, 1989-
:53:43
-natten då ett nytt kapitel började
i världshistorien.
:53:46
-Michael, jag ringer tillbaka till dig.
-Okej.
:53:49
UNHCR.
:53:50
Sarah?
:53:51
-Ja. Vem är det?
-Det är jag, Elliott.
:53:55
Elliott?
:53:56
-Hej.
-Hej.
:53:59
-Hur mår du? Allt väl?
-Javisst.