:24:05
Jag kände inte skelettet sticka ut,
och jag blödde inte.
:24:10
Smärtan hade avtagit, så jag trodde
att jag hade oroat mig i onödan.
:24:15
Att jag bara hade slitit sönder
ett ligament.
:24:22
Jag försökte resa mig.
:24:27
Jag hörde benen gnissla mot varann.
Då förstod jag att det var brutet.
:24:42
Jag glömmer aldrig
hans ansiktsutryck.
:24:45
Chock, desperation och fasa. Många
känslor i ett enda ansiktsuttryck.
:24:53
"Mår du bra?", frågade han.
:24:56
Jag tänkte först svara ja,
men det var ju korkat.
:25:01
Jag svarade
att jag hade brutit benet.
:25:06
Den första tanken var
att nu är det klippt.
:25:10
"Vi får vara glada om nån av oss
kommer ur det här levande."
:25:19
Tanken slog mig
att om han skulle glida ner -
:25:23
- skulle jag kunna rädda mig själv.
:25:27
Då skulle jag inte behöva
bekymra mig om honom också.
:25:38
Han gav mig smärtstillande.
Huvudvärkstabletter.
:25:42
Han sa nästan ingenting.
:25:46
Det var som om han visste
vad det betydde.
:25:50
Han visste, och jag visste,
att han skulle behöva lämna mig.
:25:56
Han kunde ha sagt
att han skulle hämta hjälp.
:25:59
Då hade jag svarat: "Okej."
Jag visste att ingen hjälp fanns att få.